Kalles liv...del 5

Efter någon tid på skeppet insåg Kalle att ingen såg dem. De var osynliga, fast de var inte ogenomträngliga. Vid ett tillfälle kom Kalle förnära skeppspapegojan som passade på att ge honom ett kyvnyp. Sedan skrattade gojan högt och sa, jag kan allt ser er. Kalle frågade gojan vad hon hette, som ett litet test. Gojan svarade Polly.
Polly sa att hon egentligen var en snäll typ och ville dem inget ont. Kalle erbjöd sig att ha gojan på sin axel.

Plötsligt utbröt det ett väldans liv ombord. Gubbarna sprang som tokiga och skrek till varandra. Ladda kanonerna på babord sida..skrek gubben som såg ut som mannen på tavlan han var tydligen deras kapten. Lena, Kalle och Polly gick ner till kanonerna och tittade på när de laddades. Gubben på tavlan sa något helt obegripligt och folk började att springa uppe på däck. Efter bara någon minut kände Kalle hur skeppet vände 180 grader och en man med ett långt svärd skrek ut order till kanonmatarna att ge eld. Nästan alla 13 kanonerna smällde av samtidigt och dånet från dem vara bedövande och det skälvde till i hela fartyget.

Polly berättade att de var ombord på en av flottans handelsfartyg och att de brukade bli förföljda av pirater. Just för tillfället härjade i dessa vatten en av de mest fruktade piraterna, hade det ryktats om. Svarte klumbfot kallades han för pga av att han en gång suttit för nära elden med sin högra fot, en gång när han hade varit så berusade att han tappat både känsel och omdömme.

Skeppet bordades av piraterna och Kalle insåg att det blev lite väl farligt att befinna sig här. Han frågade Lena om det inte var dags att bege sig hem igen.

De rusade upp på däck för att krypa ner i ekskänken, som hade fått sig några extra kulhål. Snipp snapp så var de hemma igen.

Nu hade Kalle fått inte bara en riktig kompis utan massor av spänning att se fram emot på dagarna. Varje gång de kryp in i skänken kom de till ny platser ny tider.

Att ha riktiga vänner som man trivs ihop med betyder så mycket och det har gett Kalle en nysjälvsäkerhet. Efter en tid brydde sig inte någon om att reta honom längre och han fick andra kompisar också, fast Lena fanns alltid där. De hade funnit varandra och deras hemlighet var fast förborgade hos dem.

Kalles liv...del 4

det luktade lite mystiskt i hallen tyckte kalle men det var bara lenas mamma som hade eldat rökelse berättade lena...på väg mot trappan kikade kalle lite försiktigt mot det stora valvet som idag inte var igendraget av det sametsröda draperiet som förra gången han hade varit i huset...

där inne stod lenas mamma o pratade med en massa tingeltangel som hängde i taket...hon hade en lång grön sidenkjol på sig o det meterlånga svarta håret var utsläppt...levande ljus brann o fladdrade lite här o var inne i det stora rummet som var fullt av prydnader o täckt av färgglada mattor...kalle stannade till o stirrade förundrat...

-mamma pratar bara med drömtydarna - kom nu!...viskade lena så inte hennes mamma skulle märka ngt...

lena sprang iväg upp för trappan o kalle följde som uppslukad efter...huset var mkt stort o lena sprang vidare i korridorerna upp o ned för olika trappsystem tills de kom upp till rummet längst uppe på 4e våningen i taktornet...rummet var 4-5 meter högt med kupolen längst upp o det var bara däruppe som ljuset släpptes in genom några springlikande fönster...rummet var fullt med olika saker från alla möjliga ställen i världen...det var ett isbjörnshuvud, en sextant, persiska mattor, en meter hög renässansschenk bla o en jättetavla av en sjökapten som kalle stirrade förundrat på...
-morfar var sjöman så vi sparar allt som vi ärvt från honom i detta rummet...det där är morfars farfar morbrors morfar...han var sjökapten på handelsfartyg på 1800-talet...
kalle stod helt förundrad o tittade på allt i rummet som glänste guld, silver...
-ska vi ta en tur?...sa lena plötsligt...
-jajo...visst sa kalle som nu var som uppslukad av vad som skulle hända...
lena kröp in mellan några bord o kalle kröp efter...de kröp ett bra tag in mellan allt bråte tills de nådde längst in till en stor ekschenk...
lena lade sig över schenken för att lyssna...
-japp idag är det bra väder...hon öppnade schenken o hoppade i...
kalle var inte sen att följa efter...lena stängde locket på schenken...kalle var fylld av spänning o adrenalin o hjärtat dunkade...lena gav honom en liten tablett
-ta den här så du inte mår illa...kalle knaprade i sig den snabbt...
-schhh...sa lena...efter några sekunder börja det bölja o kalle hörde röster...vinden började vina genom kistan...

lena öppnade luckan försiktigt o kalle tittade storögt ut genom glipan...stora musikiga män gick fram o tillbaka på skutan o ropade upphetsat...plötsligt fgick kalle syn på mannen på tyvlan!...han stod i en röd sametsrock o skrek...
-piratfartyg akterut!...lena fnissade lite o sa: -var inte rädd inget farligt kommer att kunna hända oss o hoppade ur kistan...lena sprang ut till stäven förbi alla skeppsmännen o kalle sprang efter men ingen märkte dem...

Kalles liv...del 3

Kalle spang mot sin mamma och gav henne en jätte kram när han kom hem. Mamma hade inte sett honom så här glad och lycklig sedan innan de flyttade. Hon satte sig ner på en köksstol med sin stora gosse i knät. Berätta nu vad som har hänt sa hon.
Kalle berättade om dagen, fast inte om Lenas låtsasvärld.

Den kvällen somnade Kalle med en helt annan magkänsla. Bara det kunde bli morgon snart så han kunde följa med Lena hem efter skolan och leka. Undra vad det var för värld hon pratat om.

Nästa dag regnade det och blåste, men det gjorde inget, Kalle märkte det knappt. När det ringde in så hade inte Lena dykt upp på skolgården.
När de satt inne i klass rummet talade fröken om att både Lena och Emma var sjuka idag. Kalle blev så besviken att han inte orkade koncentrera sig på att räkna matten. Det kändes som om det var julafton men att det inte fanns några paket att öppna.
När det ringde ut till rast satt han fortfarande kvar, fröken var tvungen att gå fram till honom och lägga handen på hans axel och säga till honom att gå ut.

Jocke stod och väntade på honom utanför dörren och la krokben för honom....sedan skrattade han rått.
Dagen gick som i slow motion. När skolan nästan var slut undrade fröken vem som kunde ta med sig de sjukas läxor hem till dem. Sandra skulle ta Emmas men ingen erbjöd sig att ta Lenas.
-Kalle kan inte du kila förbi Lena eftersom du bor åt samma håll frågade fröken.
Jo sa Kalle det kan jag väl.

Kalle stod brevid fröken när hon öppnade Lenas bänklock. Han tittade och tittade vilken ordning hon hade i bänken. Kalle förstod inte att man kunde ha det så.

Han sprang nästa hela vägen hem till Lena och kände hur hjärtat bankade av upphetsning när han ringde på dörren.

Lenas mamma öppnade och släppte in honom i hallen, medan hon ropade på sin flicka.
Lena kom ned för trappan och såg inte dugg sjuk ut.
- Hej, sa hon.
- Hej sa Kalle var är du sjuk någonstans?
- Kom så ska jag berätta, sa hon.

Kalles liv...del 2

mamma lurade en stund i köket o ropade sedan in kalle...frukosten är klar...våfflor med jordgubbssylt o grädde...mums...kalle slängde i sig maten o hade vips glömt att han ju var sjuk o saknade aptit...
-ja sen är det bara att pinna iväg, blinkade mamma pillimariskt o log...
-jag vet att det är nytt för dig det här med ny stad o ny skola men var dig själv bara o använd din humor - det uppskattade alla dina gamla klasskamrater ju...

mammas ord upprymde kalle som tänkte att nu skulle de få se...stenmarksluvan slängdes undan o fram tog han morbrors fiskarhatt, med fjädrar, drag tygmärken på, o satte på huvudet...bärbara datorn åkte ner i väskan...

-hejdå älsklingen ropade mamma...kalle var inte orolig för några hade varit snälla mot honom som ex marie o lena...

alla satte sig ner inne i klassrummet o väntade in frökens order om start för föredragen...tom jocke var blek nere i sitt hörn o fröken ropade direkt...
-inte väga på stolen jocke...det är inte tufft...ngn fnissade lite nervöst...

ja lotten säger att kalle börjar...tystnaden övergick till nervöst sorl bland alla 13-åringarna i klassen...

kalle tog på den jämtländska fiskarmössan o tog med datorn fram o började...

-eftersom jag är från jämtland så måste jag använda kom-ihåg-lapp...

fröken log sitt bredaste leende o halva klassen fnissade högt...marie skrattade sitt oefterhärkmliga höga tjutskratt o lena började flabba hysteriskt både pga det o av kalles inledningsreplik...efter en stund började skrattet avta o kalle fortsatte...

-jag skall berätta för er om jämtland o för att göra det behöver jag en lap-top...kalle tog upp mammas blå sommartopp o harklade sig...ursäkta...la ned den igen o tog nu upp den riktiga lap-topen...alla skrattade hysteriskt...

kalle kände sig oslagbar o genomförde en perfekt redovisning...lena o marie skrattade o log hela tiden o gav honom råg i ryggen...

efteråt frågade lena om inte kalle kunde komma med o leka i deras hus...huset låg lite avsides så de fick cykla en stund men till slut skymtade huset bakom den lummiga, löv o granskogen...ett stort 4-vånings trähus tornade upp...kalle stod häpen...ett så stort o högt hus hade han aldrig sett...kom sa lena visade kalle in i huset...lena visade runt bland alla rum, trapphus så till slut visste knappt kalle var han var...klockan blev mkt o kalle var tvungen att åka hem...
-kom hit imorgon så skall jag visa dig biblioteket o ingången till min egen låtsasvärld...

kalle kunde knappt vänte på att få komma tillbaka o se vad lena menade...

Kalles liv...Del 1

Kalle hade precis vaknat och kände en sån där hemsk klump i magen. Klumpen som fanns där redan i går kväll och som fanns där sedan han hade bytt skola för ett år sedan.
Nu får du allt gå upp ropade mammma genom dörren. Kalle ropade tillbaks "jag mår inte bra". Då kom mamma in och satte sig på sängen.
-Du kan inte vara sjuk igen, är det magen igen, har du feber?
Kalle försökte komma på något nytt, men bara nickade.
-Vi måste gå till läkaren med dig och kolla upp magen igen.
Får jag vara hemma idag frågade Kalle.
Kom upp och ät frukost så får vi se hur du mår sedan, sa hans mamma.

Familjen hade flyttat hit till Stockholm förra året för att pappan hade fått jobb här. Förut bodde familjen vid de jämtlänska skogarna. Kalle gick i en lite skola med bara 85 elever. Alla kände alla i trakten. Nu kände de ingen och dessutom så var nästan alla barnen här dumma. Värst var nog Jocke som var den som som var klassledare och fick alla andra med sig. En dag hade Jocke bara ställt sig upp pekat och skrattat åt Kalle, nästan all andra i klassen ställde sig i en ring runt Kalle och gjorde lika dant. Det slutade med att kalle stod ensam kvar på skolgården och grät.

Idag var ingen bra dag att gå till skolan, för de skulle ha muntlig redovisning av Sveriges landskap. Kalle hade naturligtvis fått i uppdrag att redovisa Jämtland och det helt själv, eftersom ingen vill annan ville vara med.

havsliv ...del 5

...vi blev snabbt mer o mer välkoordinerade i allt vi gjorde...aldrig hade det varit så roligt att simma med en annan delfin o så gjorde det ju inget att carmerncita var så söt att titta på...hon var lika spännande o attraktiv tidigt när vi åt morgonmålet som på kvällen...
o jag som alltid hade varit så morgontrött pratade så makriellen ramlade ur munnen..sue skrattade gott...

bassänglivet tedde sig bättre o bättre men en dag var jag tvungen att fråga:
-carmcita har du inte tänkt hur det är i havet....här är ljust o alla ser oss men havet är så stort...det finns så mkt at se o man kan gömma sig o allt ändrar sig runtomkring...sågfiskar, muränor ...för första gången såg hon lite osäker ut...hon tog ett varv o svängde kroppen så snyggt som bara hon kunde men samtidigt lite besvärat...hon var vattnets drottning här på zoot men det var oxå den enda omgivning hon kände till...

jag o carmencita var nu huvudattraktionen med hjälp av sue o ricks engagemang men ngt saknades...bassängen kändes mindre o mindre...en dag blev jag varse att det inte stod rätt till....orkade bara halva bassängrakan...hade svårt att andas...lade mig vid botten o vilade o försökte igen...camencita svävade förbi o tittade glatt på mig o ville ha med mig o visa oss för dagens nya besökare...men kunde inte...kroppen lydde inte...mot kvällen hade jag ont i hela kroppen...sue såg ororad ut o tog med en veterinär...blev utslussad till en grundare bassäng...de tog prover o temp o sue såg orolig ut...hon ropade efter rick som kom efter en stund...
-han har väldigt hög temperatur...

närmsta dagarna blev jag sämre o sämre...var väldigt trött o sov nästan hela dagarna...febern var hög o jag låg i karantän...carmencita var långt borta...sue o rick turades om i omgångar att titta till mig o klappa mig i det trånga lilla utrymmet...sue satt hela nätter o vakade o när hon försvann i mörkret kunde jag se att rick kom istället...de småpratadfe o höll om varandra sedan satt rick resten av natten o vakade...febern var som värst den 4e dagen o jag började av yrseln se delfiner uppsatta på köksväggar...

-det här funkar inte längre, rick - hörde jag i mitt töcken...
-nej vi måste pröva ngt annat, svarade rick på sues fråga...

blev flyttad efter mkt om o men till en havsbassäng o på bara någon dag var jag frisk o kry...frisk havsluft igen o havsfåglar cirkulerade runt bassäng...nästan som förr - men oxå ensam igen...

nästa dag tyckte sue att jag var extra tjattrig till frukosten men hon förstod direkt o svarade...
-jag vet att du saknar carmencita nu men jag skall göra vad jag kan, blinkade hon till mig...

turerna kring fångatagandet o uppköpandet av mig till djurparken avslöjades o sue fick mig utsläppt i riktiga havet o sue o rick stod varje morgon o kväll tillsammans o tittade ut över havet efter mig från deras brygga...var så glad av att se dem båda 2 o förstod att de hade flyttat ihop...

miljön var underbar med mängder av orörda korallrev o klart blå vatten o fick nya vänner varje dag...

...en liten nakensnäcka berättade för mig en morgon att han oxå hade blivit utsläppt från ett annat zoo o att det var sue o rick som fixat det, samtidigt som han lite generat skyllde sin nakna kropp...en liten vacker grönblå krabbflicka berättade en liknande historia o mga fler med samma öde träffade jag för varje dag...

en vacker dag när jag körde race på förmiddagen såg jag något närma sig när jag sneglade bakåt...-carmencita var fri tillbaka!!!...diset avtecknade hennes lilla smärta kropp som en lillaskimmrande diamant...hade aldrig sett henne så glad..visade henne allt i vår omgivning o alla nya vänner...på kvällen fick vi makrill vid bryggan o när sue daskade med fisken blev vi så ivriga så vi körde in i varandra o våra munnar möttes...blev lite blyg först men för varje fisk som kom gjorde vi likadant...vi glömde snabbt om det kom ngn fisk eller inte...jag o carmencita hade hittat vårt nya hem o skulle aldrig skiljas igen...nio delfinmånader senare nedkom carmencita med en topasgrön delfinflicka som döptes till leia...

vad jag vet lever de lyckliga tillsammans med alla djuren i alla sina dar...

Havsliv...del 4

Visst är det otroligt skoj med sällskap i bassängen, men Carmencita är lite påfrestande ibland. Hon vill bestämma och så fjäskar hon för besökarna. Alla barnen står och klappar händerna när hon simmar runt och gör sig till.
Hon säger till mig at göra samma saker men så fort jag visar mig börjar barnen att ropa och kasta saker på mig. De t o m buar ibland.

Dagarna går och Carmencita blir mer och mer en succé. Det kommer mängder med människor och alla vill bara se på den lilla skönheten.
En kväll tar jag mod till mig och frågar Carmencita var hon kommer ifrån. Hon berättar att hon föddes i en djurpark men flyttade snabbt till en annan när hennes mamma dog. Hon var knappt året när hon blev flyttad. På den nya djurparken fanns det ett äldre delfinpar som tog hand om henne och lärde henne allt hon kunde. Det äldre paret dog för ett halvår sedan. Sedan dess har hon varit ensam delfin där och djurparken gick inget vidare så de sålde henne till denna djurpark som håller på att bygga ut. Så hon visste inget annat liv än i fångenskap.

Jag berättade lite hastigt om mitt liv om allt underbart och alla andra kompisar där hemma utanför Karibien. Sedan kom Sue till oss på sin vanliga kvällsmatningsrunda. Carmencita hade fått reda på att hon hette så när de skulle hämta henne. Jag simmade upp till ytan och visslade fram namnet Suuuee. Sue skrattade med hela kroppen när hon hörde mig. Simmade fram till henne och lät mig klappas och fjäskas med. Vi hade börjat med en liten grej, att först så visslade hon i sin pipa en lång signal sedan gjorde jag en volt framåt, sedan fick jag mat.

Somnade den kvällen som en lite makrill. Nästa dag kändes det som om det var något på gång. Det pirrade i magen och jag kunde inte riktigt slappna av. Dagen flöt på som vanligt med massa besökare. Frampå dagen kom Carmencita fram till mig och puttade på migoch sa till mig.
-Häng på här nu. Håll dig bara bakom mig och gör som jag.
Jag blev så överrumplad att jag bara lydde. Hon simmade runt bassängen och upp och ner i vattnet. Efter två varv gjorde hon ett litet hopp och jag hakade på. Det var riktigt roligt att leka och efter ett antal varv började jag ta ut svängarna och hittade på egna saker. Carmencita tittade på mig och skrattade. Kände en stöt som for igenom min kropp av välbehag när hon såg på mig och log.
Sedan lekte vi en bra stund till, vi turades om att vara ledare. Jag var så upptagen av lekandet att jag inte ens brydde mig om vad alla människorna tyckte.
När jag väl tittade runt omkring mig såg jag att folket stod och klappade händerna och det var om möjligt mer folk än vanligt.

Havsliv...del 3

..dagarna går i samma takt o det jag ser fram emot är om hon
kommer på kvällen...så fort det blir mörkt o bara
strålkastnarna kastar ljus över bassängen brukar hon dyka
upp...jag har bara sett henne ngn gång annars men på kvällarna
dyker hon upp...jag ser en mörk siluett som står på huk, lutad
över bassängkanten o försiktigt daskar i vattnet med en fisk o
de senaste gångerna har hon med min favoritföda - makrill - o
så brukar hon prata med mig....hon är den ende som gör det o
det är den enda stunden jag känner liv o trygghet...hon ger
sig tid o brukar bara sitta o titta ut över vattnet o mig o
vips känner jag lust o glädje att simma runt snabbt snabbt -
dyka, stanna upp o vända o göra ngn volt....efteråt klappar
hon min nos o säger att jag är så fin o söt o har en sådan
glimmrande blå färg...

nästa dag när mörkret började lägga sig o jag väntade på att
få göra några akrobatiska hopp för henne hörde jag högljudda
röster...jag kände igen hennes röst o ngn ropade barskt mot
henne...jag försökte dyka upp till kanten för att titta men
kom inte tillräckligt högt upp för att se ngt...plötsligt blev
det tyst...väntade på silutetten hela natten men ingen skugga
föll över ngn del av bassängkanten...simmade runt flera gånger
för säkerhets skull men hon kom aldrig...tappade gnistan o låg
längs den platta betongbottnen hela natten o försökte
sova...aldrig hade den lilla bassängen känts så oländlig o
kal...

de närmsta dagarna höll jag mig längs bottnen o på kvällarna
sökte jag ytan men inget besök...bara strålkastarna som lyste
upp men ingen trygg röst o skugga med favoritgodis ...
på dagarna flockades mskor som vanligt längs kanten men ville
inte komma upp...kände mig väldigt ensam o sorgsen...plötsligt
såg jag en skugga som liknade hennes....simmade snabbt runt,
gjorde en piruett o simmade fram men händerna drogs snabbt
tillbaka o hörde ett barn utropa:
-vilken grå tråkig delfin
-inte alls så blå o fin som på bilderna...

simmade snabbt tillbaka till det ljusaste hörnet i bassängen o speglade
mig...var hade den blå färgen tagit vägen?....

under den närmsta veckan avtog besöken - min färg började
försvinna o kraften att simma o hoppa avtog...hade ingen lust
att äta...skuggorna som tittade över kanten började avta...

några dagar senare stod en lång smal skugga o argumenterade
barskt vid kanten...det lät som en han...hörde inte rikigt men
blev lite nyfiken o använde radarn maximalt....hörde bara
lite....
-sällskap...
-han har ju tappat färgen....
ngn som såg mig....

ngn dag senare höjdes en kran med en bur över bassängen...blev
orolig o rörde mig längs kanterna...buren sänktes ned o
öppnades o ut simmade raskt en lilaskimmrande självsäker
delfin ut...på samma gång såg jag den smala
gestalten...bredvid henne igen!!...
de stod tätt ihop o pratade exalterat samtidigt som de daskade
i vattnet med makrill....

-carmencita ta det lugnt!...ropade hon med hennes
oefterhärmliga lugna röst...

jag lyste upp inombords o tog det
snabbaste varv runt bassängen jag ngnsin gjort o simmade fram
o tog makrillen...

Havsliv...del 2

Tre dagar har gått sedan jag blev inspärrad här i en den tomma bassängen. Bassängen är nog inte större än 10 * 5 meter och är helt tom på de vackra saker som fanns hemma. Inga koraller inga vackra fiskar. Ingen att leka med ingen som tröstade mig i min ensamhet. Saknade efter mina syskon Hera och Tristan och efter pappa var så enorm. Undra om de försökte leta efter mig eller om de trodde jag var död som mamma. Jag har gråtit floder och säker har vattennivån stigit i bassängen. Nätterna är nästan värre än dagarna. På nätterna simmar jag sakta runt och bara tänker på alla där hemma och längtar tillbaks. Dagarna är det fullt med människor som kommer och står högt upp vid kanten och så fort jag visar mig vid ytan pekar alla och ropar. Vill inte komma upp till ytan men jag måste ju tyvärr det ibland för att andas.

Tre gånger varje dag kommer det någon och ger mig mat eller mat är väl synd att säga, död halv rutten sill är ju ingen höjdare. Den som kommer till mig på kvällen när det är tyst och ned släckt har jag fått viss kontakt med. Hon brukar stå länge och prata högt. Hon säger att jag är den finaste delfinen hon sett. Jag låtsas att jag inte hör henne. Hon låter snäll och len i rösten. Ikväll ska jag nog vissa henne att jag lyssnar lite. Undra var hon är, för så här dags brukar hon vara här.

Simmar ett par varv och njuter av att ingen ser mig. Känner plötsligt en otrolig lust att göra ett hopp. Kanske skulle våga mig på ett lite hopp med en volt. Simmar ett par varv till och mäter upp bassängen och ser efter var det är bäst för ett hopp. Jag tar sats från botten och känner hur jag kommer närmare ytan och där satt hoppet. Nästan lika perfekt som hemma. Kanske skulle testa en med bakåt volt också.

Nu ser jag att det rör sig uppe vid vattenytan. Kan det var hon den gulliga som kommer med mat? Jag simmar upp och tittar efter. Jadå det var hon. Kanske skulle stanna där uppe ett tag och lyssna på vad hon pratar om.

Hon säger att jag är den finaste delfinen hon sett. Hon säger också att hon såg vilket fint hopp jag hade gjort. Det var ju inte finnt det var ju bara ett vanligt litet hopp. Kanske skulle visa henne min bakåtvolt.

Tar sats och hoppar upp, kommer upp i luften och kastar mig bakåt. Bassängen är lite, liten för att göra den här typen av volter.
Simmar tillbaks till henne och hon står och klappar händerna av förtjusning.

Kvällen skymmer och ensamheten lägger sig som en svart tät dimma över basängen. Tårarna strilar ner i vattnet, jag är så ensam och olycklig.

havsliv...

jag har fått berättat för mig att natten då jag föddes var kristallklar
utanför den karibiska kusten...morfar som tillhörde flocken vakade oroligt när min mor födde mig o mina 2 syskon - min vackra syster hera o min stora graciösa äldre bror tristan...min far var ute o jagade när ryckningarna kom men hann tillbaka lagom till vi simmade ut i den varma strömmen längst ner under korallrevet....
familjen fingerräka tittade storögt på från avstånd när vi kom ut en efter en...jag sist, minst o ynklig men alla havsdjuren i närheten tittade förundrat...en så blåskimmrande delfin hade inget tidigare sett...det ogifta paret sjöö-häst satte småräkorna i halsen...o simmade bort till vår mor o gratulerade för de 3 välskapta ungarna...romeo blå blev mitt namn...
uppväxten bland korallreven var fri o enkel...mor o far var alltid i närheten o medans mina syskon ägnade sig genom att umgås med alla undervattensvärldens varelser höll jag mest på att simma bland korallreven...jag älskade att simma genom lagungångarna...snabbt skulle det gå...berra-cuda retades ofta pga av min ovanliga ocean-blåa färg men jag hade blivit så färdig i simmandet så han hann aldrig ikapp...efter en stunds kapplöpning fann jag alltid till slut trygghet igen hemma hos min mor o far...de samm upp intill mig o berättade att jag inte skulle bry mig:
-färg eller storlek spelar ingen roll, romeo...du kanske är liten idag men du växer o en dag kommer du bli lika stor som de andra delfinerna...lär dig av allt du ser o gå din egen väg...
jag växte o behöll min lekfullhet o kunde snart simma ikapp vilket sjödjur som helst...
en regnig o blåsig eftermiddag förändrades allt...jag var precis på väg hem till mamma o pappa efter att haft kappsimning med en muräna men i vår korallficka var det tomt...pappa kom efter en stund o var orolig....jag, pappa, mina syskon o vår släkt letade hela natten...först på morgonen kom budet från morbror att mamma hade hittats död i ett fiskenät...hon hade som
vanligt varit ute vid skymningen för att hitta kvällsmat till oss o fastnat...
revet hade blivit populärt bland tjuvfiskare som fått reda på vilken mångfald vårat ekosystem hade givit o min pappa fick alltmer ägna tiden åt att jaga föda...det var en dag när han var ute o fiskade då jag tog en sedvanlig tur bland revgångarna o såg en ny nätformad spiral jag inte kunde undgå att försöka simma igenom så fort som möjligt men jag kom aldrig ur...plötsligt 3-4 par starka händer o en håv....hörde bara: -där är den...innan jag fick en bedövningspil i mig...
nästa dag vaknade jag upp i en steril bassäng alldeles ensam...jag simmade runt för att hitta ett ställe jag kände igen ta mig tillbaka till mina revir men hittade inget...bara massor av mskobarn med utsträckta händer...en glasspinne träffade mig o jag jag dök undan för att att ta skydd...var var mina närmaste?

i hemmets vrå del...5

Tänk vilken vändning livet får ibland. Sitter här i min trädgård och ser tillbaks på mitt liv. Kommer ihåg som i går hur det var och hur det kändes den dagen Sofia kom inrusandes i vår lägenhet med håret på ända och sminket utsmetat över hela ansiktet. Hennes kläder var smutsiga och lite söndertrasade. Hon svamla en massa om koncernen och någon kvinna på en bänk, jag var på väg att ringa polisen för jag trodde någon hade förgripit sig på henne. Hon kom hem flera dagar före beräknat, jag trodde hon skulle vara kvar minst en vecka till. Det gick inte att förstå vad hon pratade om . Hon yrade så, så jag fick ta tag i henne skaka henne lätt och försöka få henne att lugna sig. Till slut lugnade hon ner sig lite och hon gick in och tog en dusch och jag satte på kaffe och tog fram lite mat. När hon äntligen dök upp i köket lite lugnare och med sin morgonrock kunde jag äntligen få ur henne vad hon ville.

När hon berättat färdigt satt jag bara där och tittade kunde inte förstå att detta var Sofia och att hon verkligen menade allvar med att lämna över hela koncernen till någon annan. Leva ett vanligt liv med mig och att hon älskade mig och ville offra sin karriär för min skull. Hon sa också att hon ville ha barn. Jag var som förstenad, jag som hade den senaste tiden funderat på att bryta upp vårt förhållande pga att vi levde så olika liv. Visst hade jag både sett och hört att hon försökt ringa till mig, men jag hade inte orkat prata med henne och nu satt hon här och sa allt jag ville höra. Jag har ju alltid älskat henne och troligen skulle jag alltid älska henne, men kunde jag verkligen tro på det hon sa. Hon som var van att leva ett liv i lyx och flärd.

Vad hade jag att förlora på att ge vårt liv ytterligare en chans. Det var ju henne, denna lilla flickan jag redan som barn blivit förälskad i.

Hon sa …”snälla Lukas ge mig bara lite tid att ordna upp allt så kanvi sedan leva vårt liv”. Nu så här i efterhand är jag övertygad att jag fattade rätt beslut. Undra hur mitt liv sett ut annars.

Nu ropar Hedvig på mig att det är lunch. Hedvig är vår husfru här på Solgården. Det är hon som sköter det mesta, vet inte hur vi annars hade klarat av allt. Hon har både kontroll på personalen och oss. Sammanlagt så har vi haft ett 100-tal gravt handikappade barn här. Hon tog även hand om våra två barn när de var små. Nu är de vuxna och har egna småttingar som kommer hit till mig ofta och hälsar på sin morfar och farfar.

Jag kommer aldrig att ångar mitt beslut den dagen för länge sedan. Sofia och jag fick 42 underbara år tillsammans innan hon plötsligt rycktes bort från oss efter en bilolycka och en tids sjukhusvistelse.

Saknaden efter henne är enormt stor. Att ha fått uppleva den kärlek och närhet som vi fick är en underbar gåva som inte många här på jorden fått uppleva. Jag går till hennes grav varje dag och pratar med henne. Tror och vet att hon kan höra mig. En dag ska vi förenas igen, men först så måste jag se till att barnen här får det så bra som möjligt och att någon vill ta över efter oss.

i hemmets vrå del...4

2 veckor har gått o jag har inte haft tid att skriva en enda rad om lukas o mig...möten med hitichkora-miura-koncernen i tokyo där pappas storväxte gamle antagonist från indien: bam-sing manövrerades ut o vi vann ytterligare ett avtal o köpte upp hela indiska koncernen med 350.000 anställda o en vinst på 452 miljarder dollar men men vad tomt o ensamt det är uppe på toppen...har alltid fått höra hur viktigt det är att jag är pappas duktiga flicka o att allt vilar på mina axlar...efter affären o störtandet av bam-sing gick ngt till slut upp för mig...jag hade som styrelseordförande hållt i affärsmötet på 6 olika språk för ca 150 inflytelserika bolagsintressenter (mest män) o mötet var klart klockan 01.00 på natten o de andra ville fira fallet av den indiske jätten men jag orkade inte o kände ingen glädje över att vinna maktandelar längre...jag stod på toppen men hade aldrig känt mig så tom o vilsen...fasaden föll...jag svimmade i kontorsrummet, fick hjälp att återhämta mig i en av sviterna...jag sa att jag skulle komma ut om en stund men jag smet ut i tokyonatten...tårarna strömmade längs mina kinder o jag sprang o sprang o sprang...var var lukas o det enkla jag innerst inne hade letat efter hela mitt liv - det jag o han hade upplevt från början...jag ringde flera samtal hem den natten men lukas låg nog o sov...han orkade nog inte svara längre av rädsla för att det var ett av alla samtal om företaget, pengarna, makten...jag sprang ned mot tunnelbanestationen o tappade mina högklackade skor på vägen o sprang strumpelästen framåt - utan mål...regnet började strila ned...jag satte mig på en bänk, tom o slut av alla tårar som lämnat mig...efter en liten stund - jag vet inte hur länge - kom en fattig o dåligt klädd kvinna i 20-årsåldern förbi, tittade på mig en stund o satte sig bredvid...hon såg utmärglad ut men ögonen lyste av livslust på ett sätt jag aldrig skall glömma...vi satt länge tysta bredvid varandra o tittade ut över den stjärnfyllda asiatiska himlen...jag trevade genom min handväska, tog tag i hennes hand o la de 5000 dollar jag bar på mig...hon log o jag klappade henne på kinden sen gick jag...efter en stund fick jag tag i en taxi o bad om att få bli körd till flygplatsen...jag skulle hem o ville aldrig se en styreleslokal igen...jag ville va den barfota lilla flickan som alltid funnits ngnstans där inne men som aldrig hade fått ngt utrymme...men ville lukas ha tillbaka mig...?...jag grät mga ggr under natten o flygturen hem till sverige...mga kände igen mig på flyget men ingen vågade säga ngt...akeikoncernens ägare, rufsig, blöt, smink utkladdat i ansiktet o barfota i businessklass...men jag brydde mig inte för jag var äntligen fri...

I hemmets vrå...del 3

När vi var små lekte vi ofta mamma, pappa, barn i smyg i hennes stora trädgård. Inne i lusthuset hade vi vårt hem. En dag kom hennes pappa på oss och jag blev förbjuden att komma dit och leka. Redan då kändes det som om mitt hjärta skulle slitas i stycken av saknade efter vår kära lek. Sofia var den vackraste flicka jag någonsin hade sett och jag var fast besluten att det var henne jag skulle gifta mig med. Min pappa arbetade som svarvare på aekikoncernen och mamma städare.

Jag kunde aldrig glömma Sofia och alla andra flickor i tonåren verkade inte ett dugg spännande. Mina kompisar var riktigt oroliga för mig ett tag och de förstod aldrig varför jag tackade nej till de andra flickorna.

Det var inte förrän jag var 24 år som våra vägar möttes igen. Det var när hennes pappa Harald plötsligt en dag föll ner i stort sett framför mina fötter. Jag var ute och tog en promenad en dag och såg en man som verkade full ute på stan. Han trillade handlöst mot marken och alla andra bara struntade i honom, men jag gick fram och kunde konstatera att han inte hade någon puls så jag satte igång med hjärt/lugnräddning tills ambulansen kom till platsen. Tre veckor efter det så ringde Harald upp mig och ville tacka för all hjälp. Han var i sån tacksamhetskuld till mig så han visste inte till sig. Visst hade jag känt igen honom den gången men det var ju inte därför jag hjälpte honom utan för mig är det en självklarhet att hjälpa andra.

Harald bjöd hem mig den nästkommande helgen.

I dörren möttes jag av Harald och Sofia. Hon kände genast igen mig och sken upp som en sol när hon såg att det var jag. Under den följande tiden kunde jag praktiskt taget gå och komma som jag ville i deras hem. En kväll efter middagen så föreslog jag en liten promenad men Harald avböjd men Sofia hängde på. Vi gick och småpratade om allt och inget när Sofia plötsligt stannade upp och tittade på mig. Hon frågade mig om jag hade glömt henne. Jag svarade precis som jag kände för henne och alltid hade känt. Hon stod och bara tittade på mig och jag var nästa säker på att hon skulle klippa till mig, men i stället slog hon sina armar om min hals och sa att hon kände likadant för mig. Från den dagen har vi hållit ihop och Harald som tidigare hade sett ner på mig öppnade stora famnen och önskade oss lycka till.

Konstigt att jag idag sitter här och ens funderar på om det är värt alla klasskillnadsproblem att hålla ihop vårt förhållande. Vi lever så olika men för mig är det viktigt att jag får fortsätta arbeta med mitt. Visserligen har det kommit på tal ett antal gånger att jag skulle börja inom företaget och på så sätt tjäna mer och kanske till och med arbeta mindre, men jag trivs med mitt arbete inom vården med svårt handikappade barn. Äntligen har jag hittat mitt drömjobb, det är sån lycka att få hjälpa barnen och se deras små framsteg. Hur ska jag göra för att få Sofia att förstå att det jag gör är minst lika viktigt om inte viktigare än hennes mer materiella arbete.

I hemmets vrå...del 2

jag heter sofia o är sambo med lukas sedan 2,5...jag är mitt uppe i karriären så min sambo får sköta det där hemma för det mesta eftersom jag är vd aekikoncernen som står för tillverkningen av 90% av all interiör som kan finnas i ett hem över hela landet...jag har långa dagar med mga viktiga beslut o har dessutom styrelseuppdrag i ytterligare 15 bolag...det blir mkt resor europa över för viktiga affärsmöten i bl a florens, monaco, geneve...

men när jag är hemma skämmer jag bort min man med lyx o dyr mat...
jag älskar att komma hem med ngt helt nytt raffigt/sexigt o överraska honom när han står i köket o grejar med ngn god rätt...eftersom jag tjänar 125.000 i månaden står jag för allt det ekonomiska, förutom busskortet han prompt vill betala själv (han e så söt), eftersom han inte tjänar mer än kanske 10-25.000 på sitt jobb på....hmm....där han har arbetat i varje fall de sista 2.5 åren....vi bor i en vindsvåning med takträdgård mitt i stockholm på 550 kvadrat som jag har ärvt efter min farfar som grundade aeki...de sena kvällarna o resorna har dock gjort att jag är väldigt trött ofta o dessutom är det flotta bjudningar o invigningsfester med innefolket o andra affärsmän...lukas är naturligtvis medbjuden för det mesta men han verkar inte trivas i dessa sällskap – varför vet jag inte – han brukar bara vara lite kort ibland när han inte vill med...

sista månaderna har han börjat uppföra sig lite konstigt för det mesta....när jag har varit ute hela veckan o flugit mellan metropolerna så är jag väldigt trött o går gärna o lägger mig när jag kommer hem...det blir ju en del champagne på flygen o cocktailfesterna efter mötena...jag betalar ju trots allt för min hunk, som jag brukar kalla honom...säger han inget antar jag att det är ok o han vet att jag arbetar väldigt mkt o att karriären är viktig, inte viktigast, men skall vi leva bra så måste arbetet gå först...jag älskar honom verkligen på mitt sätt...

I hemmets vrå...del 1

Varje dag är den andra lik. Hon kommer hem slänger av sig skorna i hallen utan att ställa upp dem på skostället. Tar tidningen och lägger sig på soffan och somnar efter ca 12 min och snarkar ljudligt. Jag kommer hem vid ungefär samma tid och sätter igång ute i köket. Börjar med att stoppa in maten som jag handlat på vägen hem, tar hand om morgondisken och sedan är det dags för att laga middag. När middagen är färdig får jag väcka henne och eftersom hennes humör är lite si och så efter middagsluren får jag ta det väldigt försiktigt så inte hela kvällen blir förstörd.
Vid matbordet så försöker jag föra en diskussion ang vårat förhållande om vem som gör vad osv. Hon svarar tvärt att "men vem är det som tar hand om bilen och sköter trädgården" då tänker jag vem är det som kör den varje dag, en annan tar minsan det kollektiva, men nämner inget av det. Det skulle bara uppfattas som gnäll.
Funderar ett tag och börjar prata om något annat som får henne på ett bättre humör. Säger att vi kanske kunde börja fundera på hur semestern ska se ut. Om det ska bli det vanliga eller om vi skulle göra något annat i år?

Kalla dagar....del 5

Ju närmare hon kommer ljuset ju längre bort verkar de hemska ljuden. Plötsligt saktar hon farten ett tag för att vända sig om, men i samma ögonblick ramlar hon handlös. När hon ligger på marken ser hon hur de svarta gestalterna närmar sig henne. Sofie känner en intensiv smärta i höger fot, när hon försöker resa sig upp kan hon knappt stödja på foten. Väl uppe på båda benen försöker hon halvhoppandes springa vidare mot ljuset. En stor grop återstår att hoppa över sedan är hon framme vid ljusöppningen. Sofie tar sats och hoppar men fick inte det rätta avstampet med den ömmande foten, hon kommer bara över med den frisa foten och hon försöker att dra sig upp på en den andra sidan men hjälp av sina armar och händer. Nästan uppe med foten känner hon en hand som tar tag runt hennes ben och försöker dra ner henne i underjorden. Som av någon anledning kom hon att tänka på vad en gammal gumma sa till henne en gång när hon var liten. Gumman hade sagt om du någon gång råkar ut för något övernaturligt overkligt ska du uttala orden ” heset margata konvirus”. Sofie brukade skämta om den gamla skrockfulla kvinnan i skogen och alla hennes konstigheter. Men Sofie hade inget annat val nu än att testa orden. De svarta gestalterna hade nu bara någon meter kvar till henne.

Sofie försökte skrika ut orden, men fick inte fram ett ljud utan det kändes som om hon inte kunde få fram ett enda ur strupen. Hon tog ett djupt andetag sedan utstötte hon orden.

-HESET MARGATA KONVIRUS

När hon vaknade i sängen stod alla hennes nära runt omkring henne. Hon låg i en sjukhussäng med högerbenet i högläge. Alla tittade på henne när hon slog upp sina ögon. Sofie tittade runt om på alla som stod där, bakom hennes mamma stod en svartklädd dam med kapuschongen överhuvudet det inte gick att se vem det var. Sofie kände hur det gick en rysning genom hennes kropp. Var hade hon varit och vad hade hänt. Varför var damen där.

Hon försökte att ställa några frågor om vart hon hade varit och varför hon låg här.

Hennes pappa förstod efter ett tag vad hon frågade och berättade att hon legat livlös utanför kyrkogården och att den var en dam som hittat henne och ringt efter ambulans. Sofie tittade igen mot den kapuschongklädda damen, nu kunde hon se damens ögon som var alldeles röda. Nu visste hon att det hon upplevt var verklighet och kände återigen paniken komma krypande.

Kalla dagar....del 4

hon låg som förtrollad tittandes in det brinnande korset som bara växte o växte ovanför henne...ju närmare korset kom ju bredare blev det o ett dovt mullrande tilltog...till slut fanns inget annat än eld runtomkring henne...ett domedagsliknande åskmuller gjorde henne nästan döv o ljuset gjorde henne nästan blind...inget annat existerande o så plötsligt en fruktansvärd blixt som ekade o skar rakt genom rygg o märg...allt blev tyst...luften var tät av svavel o lukt av aska...
hon var fortfarande som bedövad men reste sig sakta upp...allt var som en ond dröm men samtidigt var hon som uppslukad av nuet o tiden kändes stå stilla...
ljuset o elden började sakta försvinna o upp tornade sig ett oländligt grått platt landskap - ett dödsrike - täckt av aska, med dödsskallar o gråa mänskliga gestalter begravda upp till huvudet o från alla håll hördes dovt ångestfylt klagande...händer restes trött ur marken o greppade hennes fotleder var hon än vände sig o ansikten, vissa till synes mer levande än andra, såg bedjande på henne som om de ville ha hjälp att avsluta sitt lidandet...himlen runtomkring var helt svart bara ett dovt ljussken la sig runt himlavalvet o gjorde marken oändlig av svarta skuggor från varelserna på marken...
hon hade börjat komma till sans o såg långt borta i den platta horisonten ett ljust sken som syntes likna en pelare...hon vände sig skräckslaget om o långt bort i andra horisonten syntes ett rödaktigt sken...åt alla andra håll bara kompakt mörker förutom skuggorna av händer o huvuden som rörde sig som en stor klibbig massa...
skräcken fyllde hennes kropp men instinkten drog henne mot ngn slags räddning eller var det hon som hade ett uppdrag...
varma vindslöjor började slicka kring hennes hals som om ngn ville dra henne mot det röda skenet men hon började springa, snavandes, snubblandes över allt som rördes sig under henne o som ville dra hene nedåt åt det andra ljusare hållet...rädslan o dunket från hennes inre överröstade allt runtomkring som ökade i ljudstyrka o påkallade hennes uppmärksamhet...hon sprang vidare mot ljuset o räddningen...eller var det åt andra hållet hon borde springa...men hon var tvungen att springa för saktade hon ner ngt för att vila kändes fötterna fastna o dras nedåt av händer o armar...plöstligt får hon syn på ngt som tornar upp sig i mörkret...en svart gestalt vänder sig mot henne, ett par röda ögon stirrar rakt in i henne o gestalten gestalten börjar instinktivt o maskinmässigt röra sig oroligt...det är fortfarande på långt håll men ögonen lyser kraftigt o ondskefullt...gestalten andas häftigt o maskinmässigt o andedräktsliknande blåaktig luft bolmar exalterat ut o så plötsligt vänder den sig om o gnisslar ur sig ett ångestfyllt avgrundsskri...flera gestalter får nu upp samma vittring som den första gestalten o nu märker sofie att de börjar röra på sig - mot henne...hon skriker o vänder sig om o börjar springa åt andra hållet - men ingen hör henne o ingen kan hjälpa henne...de svarta skuggorna närmar sig för varje ögonblick men ju närmare sofie kommer mot det röda skenet ju mindre börjar marken sträcka sig efter henne...

Kalla dagar....del 3

Sofia kände att det var någon magisk inre kraft som drog henne efter kvinnan. Kvinnan försvann runt en gravkammare och sedan var hon som uppslukad. Sofia gick runt den stora graven och i änden av den såg hon att ett svagt sken sipprade upp får ett öppning. Hon gick närmare och kunde då se en smal trappa som ledde ner mot det svaga ljuset. Ett svagt dovt ljud hördes också.

Sofia kände att hon inte kunde styra sina egna steg utan började sakta gå ner mot ljuset och ljudet. Hon halkade till lite lätt i stentrappan och för att inte trilla tog hon emot sig mot väggen. Någon kletig massa rann utmed väggen. Sofia torkade av handen mot sin kappa och fortsatte nedåt. Ljudet kom allt närmare, det lät som om några läste en ramsa, det gick inte att urskilja orden i den mässande ramsan. Det luktade något sötaktigt.

När hon stod längst nere i trappan kunde hon se mängder svarta kapuschonger som stod i en ring runt en kista som var av sten. En som verkade vara deras ledare, stannade till i sitt mässande och tittade bort mot Sofia. Det gick inte se hans ansikte i det svaga skenet. Något tog tag i hennes kropp och lyfte upp den från marken. Hon kunde inte känna några händer eller se någon som bar henne. Försiktigt började hennes kropp att förflyttas emot de svartkädda människorna.

Kraften släppte sakta sitt tag om hennes kropp ovan för stenkistan och lade ner den på den kalla stenen.
Ovanför i taket kunde hon se ett brinnande kors.

Kalla dagar....del 2

...kvinnan vände sig så hon hamnade med sidan mot sofia som stannade upp...några grenar från ett kalt träd skymde ngt...kvinnan stod ca 30 meter framför...kapuschongen skugglade ansiktet så det gick inte att utröna några drag ...hennes andedräkt bolmade ur munnen med ett blå sken i den kalla mörka eftermiddagsluften i skenet av de höga sakrala kyrkolyktorna...kvinnan sänkte huvudet ngt som hon funderade ett litet ögonblick o vände om igen o fortsatte framåt...nu lite snabbare...sofia ryckte till men kunde inte låta bli att följa efter...hon hade nu helt glömt att hon var påväg hem o helt uppslukad av den mystiska kvinnan följde sofie efter allt längre in i kyrkogården o ju längre in de kom ju högre blev träden o ju längre o spretigare blev dess grenar...gravstenarna syntes också bli högre o allt tätare o mörkare, blötare o mer mossiga...kvinnan sicksackade nästan svävandes fram mellan gravstenarna o sofie fick halvspringa för att följa den släpande kapuschonen som slängde o fladdrade i den allt mer tilltagna kyliga vinden...sofie stannade upp ett ögonblick o tittade sig omkring som om hon för ett ögonblick kom till sans o till insikt att det var hem hon skulle...men sofie kunde inte se ngn kyrka längre, inga höghustak i horisonten eller ngt storstadsljus som kunde ge någon riktning för att på snabbaste sätt komma ut från kyrkogården...

Kalla dagar....del 1

En regnig och kall eftermiddag i oktober var Sofia på väg hem efter en stressig dag på jobbet. Hon funderade på om hon skulle gå den långa vägen eller gena över kyrkogården. De verkade inte lockande att ta kyrkogårdsvägen men å andra sidan skulle hon komma hem en kvart tidigare och i detta väder skulle hon hinna frysa rumpan av sig. När hon närmade sig ingången till kyrkogården såg hon att en äldre dam valde att gå den korta väg så Sofia beslutade snabbt att välja samma.

Damen som gick framför henne bar en mörk, lång kappa med kapuschong. Hon nästan halvsprang så det var bara för Sofia att knata på.

Vinden ven genom den nästan öde kyrkogården och någonstans i bakgrunden hördes en uggla hoa. Sofia kände en rysning gå genom kroppen, hon knöt händerna hårt i sina fickor och försökte intala sig om att det var lika vacker som mitt på dagen. När de hade gått halva vägen stannande kvinna plötsligt och vände sig mot Sofia….

Nytt liv sista delen

...han hade sin plan kvar men visade upp ett bländvitt leende o sa att han har nästa artikel klar i tonårsbilagan o att den skulle handla om att trycka finnar rätt utan att det blir märken kvar i ansiktet....verkligen jättebra idé svarade annelie helt seriöst o han log inom sig själv....nästa dag klev han in i big-brother-huset o direkt kom en joker in - annelies väninna gunvor som hon alltid varit så avsundsjuk på o tillika lenas bäste kompis....de fann varandra direkt o det blev den snabbaste tryckaren ngnsin i big brothers historia till tonerna av "i wanna know what love is"....tyvärr missade lukas skriva om denna nyhetschock först så han blev utröstad som tonårsbilagans ledare med 354.104 tonårsröster mot 27 o fick sparken....dock blev fortsätningen för denna i vissa ögon sätt odrägliga man inte eländigt som sagan ofta berättar utan han flyttade till eldslandet o stutderade knutsälar....annelie träffade johnny som vann supernerdarna o levde lyckliga all sin dag o goran o gunvor blev superkändisar i fiskköping...goran leder en pratshow o gunvor har vunnit fiskingson - som handlar om att leva i en fiskchark i 120 dagar tillsammans med några torskar - 5 ggr i rad....så slutade denna lyckliga saga....

Nytt liv del 4

Lukas var av sorten som trodde han var störst bäst och vackrast. Han hade ärv en hel del pengar och även vunnit på bingolott för ett par år sedan och flickorna hade stått på rad efter honom eller snarare hans pengar. Att just han hade fått jobbet som gorans chef berodde på att lukas pappa satt i styrelsen för nyhetschocken.
Goran ville sjunka igenom golvet. Detta som skulle bli hans lyckligaste dag och början på något nytt visar sig vara en katastrof. Hans hjärna arbetade febrilt med att tänka ut hur han skulle komma härifrån med hedern i behåll. Då ringde hans lilla nalle igen och nu fick han sätta sig ner. Goran drog djupt efter andan och svalde ett par gånger. Han hade blivit uttagen till att vara med i Bigbrother men först skulle han delta i en kurs för blivande charmörer i ett annat TV-program. Goran gick in till lukas som satt med fötterna på bordet och åt praliner och sa som det var och tackade för sig. Väl ute på gatan stötte han i hop med annelie.

Nytt liv del 3

det var hans goda vän kent-arne som ringde o frågade om goran hört på fiskköpingsekot på radio..."nyhetschocken" hade köpt upp "bladet" o ny vd skulle annelie bli...goran blev bara vitare o vitare medans kent-arne fortsatte att berätta att bladet nu skulle bli en tonårsbilaga vilket nya vd:n annlie hade bestämt...dörren öppnades o goran fick en ännu större chock när den långe slimmade supersmörige fd annelieflörten o 29 år gamle lukas presenterade sig som gorans nya chef...

lukas drog sitt vitaste breda leende o utbrast: -det här skall bli kul!

Nytt liv del 2

Goran vaknade tidigt denna morgon och hade även sovit oroligt hela natten, men det var ju bara naturligt eftersom det var första dag på jobbet. Sova kunde han göra nästa natt, för nu började ett nytt spännande jobb.
Med darriga ben steg han in på Fisköpings tidning han kände sig som en liten gosse som väntade på något extra. Hans ny chef tog emot honom, en kvinna i 35 års ålder. Goran kunde inte låta bli att låta blicken falla ner mellan hennes urringning. En ovana han har försökt att arbeta bort.
Lena tog med honom runt och pressenterade honom för all på avdelningen. Det var så många nya namn och ansikten, kommer jag någonsin att kunna lära mig alla tänkte Goran.
När han väl skulle sätta sig vid sitt skrivbord så ringde mobil, han blev helt vit och kände sig svimfärdig kunde inte få fram ett ord till svar utan bara mumlade fram ord som javisst och självklart i tefonen...

Nytt liv del 1

goran hade just avlutat sin tidigare anställning på svea rikes största bilfirma rullo - han ville förändra sitt liv efter förhållandet med annelie som varit så blyg o inte hade låtit honom det han verkligen ville göra - trodde han....nu skulle han erövra världen...att åtminstone få foten in på fiskköpings största dagstidning "bladet"...han o annelie hade gått skilda vägar - det hade gått smärttfritt från båda håll o han undrade om detta var kärleken o om det skulle gå så här bra att bryta upp....annelie hade dock oxå fått ett nytt jobb o det varpå konkurrenstidningen "nyhetschocken"....