Havsliv...del 2

Tre dagar har gått sedan jag blev inspärrad här i en den tomma bassängen. Bassängen är nog inte större än 10 * 5 meter och är helt tom på de vackra saker som fanns hemma. Inga koraller inga vackra fiskar. Ingen att leka med ingen som tröstade mig i min ensamhet. Saknade efter mina syskon Hera och Tristan och efter pappa var så enorm. Undra om de försökte leta efter mig eller om de trodde jag var död som mamma. Jag har gråtit floder och säker har vattennivån stigit i bassängen. Nätterna är nästan värre än dagarna. På nätterna simmar jag sakta runt och bara tänker på alla där hemma och längtar tillbaks. Dagarna är det fullt med människor som kommer och står högt upp vid kanten och så fort jag visar mig vid ytan pekar alla och ropar. Vill inte komma upp till ytan men jag måste ju tyvärr det ibland för att andas.

Tre gånger varje dag kommer det någon och ger mig mat eller mat är väl synd att säga, död halv rutten sill är ju ingen höjdare. Den som kommer till mig på kvällen när det är tyst och ned släckt har jag fått viss kontakt med. Hon brukar stå länge och prata högt. Hon säger att jag är den finaste delfinen hon sett. Jag låtsas att jag inte hör henne. Hon låter snäll och len i rösten. Ikväll ska jag nog vissa henne att jag lyssnar lite. Undra var hon är, för så här dags brukar hon vara här.

Simmar ett par varv och njuter av att ingen ser mig. Känner plötsligt en otrolig lust att göra ett hopp. Kanske skulle våga mig på ett lite hopp med en volt. Simmar ett par varv till och mäter upp bassängen och ser efter var det är bäst för ett hopp. Jag tar sats från botten och känner hur jag kommer närmare ytan och där satt hoppet. Nästan lika perfekt som hemma. Kanske skulle testa en med bakåt volt också.

Nu ser jag att det rör sig uppe vid vattenytan. Kan det var hon den gulliga som kommer med mat? Jag simmar upp och tittar efter. Jadå det var hon. Kanske skulle stanna där uppe ett tag och lyssna på vad hon pratar om.

Hon säger att jag är den finaste delfinen hon sett. Hon säger också att hon såg vilket fint hopp jag hade gjort. Det var ju inte finnt det var ju bara ett vanligt litet hopp. Kanske skulle visa henne min bakåtvolt.

Tar sats och hoppar upp, kommer upp i luften och kastar mig bakåt. Bassängen är lite, liten för att göra den här typen av volter.
Simmar tillbaks till henne och hon står och klappar händerna av förtjusning.

Kvällen skymmer och ensamheten lägger sig som en svart tät dimma över basängen. Tårarna strilar ner i vattnet, jag är så ensam och olycklig.